Det vanligaste minnesmärket över en person som avlider i det moderna Sverige är en gravsten. Stenen kan förekomma i många storlekar och former. Den kan dessutom vara dekorerad på olika sätt. Stenen placeras vid den avlidnes grav på kyrkogården.
En gravsten kan vara avsedd för flera personer i en familjegrav. Det innebär oftast att när en ny familjemedlem läggs i graven så förses stenen med inskriptioner eller dekorationer som har samband med den senast avlidna.
En gravsten kan antigen vara stående eller liggande; som en platta i marken. En fördel med en liggande sten är att man inte behöver fundera på om den välter; genom åverkan eller naturens gång.
Går man in på en kyrkogård så ser man att minnesmärkena över bemärkta personer ofta var pampiga med en mycket hög och vid sten inom ett inhägnat område. I vissa fall nöjde man sig inte bara med att förse stenen med den avlidnes namn utan också med ett skulpterat porträtt. Det förekommer också att det rests en staty av personen inom gravvården.
Idag nöjer sig de flesta med mer blygsamma minnesmärken. Med tanke på bristande utrymme på kyrkogårdarna finns det inte heller utrymme att någon person får alltför stort utrymme till förfogande.
Om man idag vill ha en speciell utformning på gravvården kontaktar man den lokala kyrkogårdsförvaltningen som är den som bestämmer reglerna för hur och var gravvårdarna får sättas upp. De har också regler för material och vad som får skrivas eller vilka dekorationer som får sättas upp. Normalt sett har man ganska stor frihet vid valet men i reglerna finns begränsningar som tar hänsyn till såväl platsens som övriga besökares intressen. Montering och uppsättning måste också ske på ett sådant sätt att en viss beständighet är garanterad och att gravvården tål väder och vind.